Är du kvinna än?
Edit: nej fyfan det är jag inte
Jag sitter här i min säng med en fundering som slog mig i ansiktet just.
Kollade igenom de tre bilder jag laddade upp på facebook tidigare idag:
En av bilderna föreställer mig och den fick mig av någon anledning att fundera över när man, per definition, kan börja se sig som kvinna och inte tjej.
Kanske var det avsaknaden av min korta pojkfrisyr med lugg (som fick mig att se ut lite som en fransk pojke) som gjorde att jag började tänka på den här eventuella övergången mellan tjej och kvinna.
Det jag menar är: jag börjar fundera på när och hur man kommer förbi det här "tjejstadiet"? Gör man ens det?
Och är det i så fall bra eller dåligt att ha gjort det? För det slog mig nämligen att någon gång måste det ju ske en övergång från att vara tjej till att vara kvinna. Men kvinna låter så stort, så främmande och ganska obehagligt. Vuxet och ansvarsfullt och framförallt moget. I folkbokföringen är jag kvinna, på mitt pass likaså. På alla undersökningar på nätet kryssar jag för att jag är kvinna, men jag har inte riktigt känt mig som just kvinna någonsin.
En del säger att man blir kvinna när man får mens, men ärligt, vem fan blir "kvinna" när man är 14 (jaja, alla ni som fick mens när ni var 12.. kul för er..)?
Frågan är ju om jag någonsin kommer att känna mig som "kvinna"? Hur fan känns det liksom? Är det när man börjar känna sig bekväm i sin egen kropp och har haft samma fripp i fem år? När man börjar fundera på att skaffa barn och börjar ångra allt dumt man gjort när man var ung?
Är det kanske så sent som när man börjar få apdålig syn och djupa fåror i ansiktet? Eller kanske när man ligger på sin dödsbädd, omtöcknad av demens och kikar ner under nattlinnet för att minnas vilket kön man har?
Om jag får välja själv så vill jag bli kvinna efter min död, och möjligtvis på folkbokföringspappret och i undersökningarna på nätet om det skulle vara någon till hjälp.
Fram tills jag dör är jag nämligen nöjd så länge jag får betrakta mig själv som en fri individ.
- Kvinna!?
Jag sitter här i min säng med en fundering som slog mig i ansiktet just.
Kollade igenom de tre bilder jag laddade upp på facebook tidigare idag:
En av bilderna föreställer mig och den fick mig av någon anledning att fundera över när man, per definition, kan börja se sig som kvinna och inte tjej.
Kanske var det avsaknaden av min korta pojkfrisyr med lugg (som fick mig att se ut lite som en fransk pojke) som gjorde att jag började tänka på den här eventuella övergången mellan tjej och kvinna.
Det jag menar är: jag börjar fundera på när och hur man kommer förbi det här "tjejstadiet"? Gör man ens det?
Och är det i så fall bra eller dåligt att ha gjort det? För det slog mig nämligen att någon gång måste det ju ske en övergång från att vara tjej till att vara kvinna. Men kvinna låter så stort, så främmande och ganska obehagligt. Vuxet och ansvarsfullt och framförallt moget. I folkbokföringen är jag kvinna, på mitt pass likaså. På alla undersökningar på nätet kryssar jag för att jag är kvinna, men jag har inte riktigt känt mig som just kvinna någonsin.
En del säger att man blir kvinna när man får mens, men ärligt, vem fan blir "kvinna" när man är 14 (jaja, alla ni som fick mens när ni var 12.. kul för er..)?
Frågan är ju om jag någonsin kommer att känna mig som "kvinna"? Hur fan känns det liksom? Är det när man börjar känna sig bekväm i sin egen kropp och har haft samma fripp i fem år? När man börjar fundera på att skaffa barn och börjar ångra allt dumt man gjort när man var ung?
Är det kanske så sent som när man börjar få apdålig syn och djupa fåror i ansiktet? Eller kanske när man ligger på sin dödsbädd, omtöcknad av demens och kikar ner under nattlinnet för att minnas vilket kön man har?
Om jag får välja själv så vill jag bli kvinna efter min död, och möjligtvis på folkbokföringspappret och i undersökningarna på nätet om det skulle vara någon till hjälp.
Fram tills jag dör är jag nämligen nöjd så länge jag får betrakta mig själv som en fri individ.
- Kvinna!?
Kommentarer
Postat av: William
Mm Snygg!
Trackback
