coda;

Vilken underbar jävla konsert. Fyfan vad bra vi var. Jag är så jälva nöjd.

Foto: Michelle B. Oscarsson

Har jobbat med valanalysen sen klockan 16 och äntligen är jag klar med mitt strå till stacken.
Bara 8 timmar och 25 minuter senare.

Är ovanligt onöjd med mitt arbete, men säg någon gång när jag är nöjd?

Nu belönar jag mig själv med att lyssna på Both Sides Now av Joni Mitchell.
Det är riktigt snällt mot själen.

Fråga: Mongar MSN?
Svar: Ja


Förresten så sitter jag i skiten med en valanalys som ska vara klar ikväll och en uppgift i svenska som inte kommer att bli klar till morgondagens deadline.

Är så osugen på livet nu och har varit det ett tag. Glädjeknappen i min hjärna är avstängd sen för några månader sen. Så himla deprimerande.

Vi hade gäster idag, det var riktigt trevligt (faktiskt!?).
Det var ett par, varav den ena jag känt länge men inte träffat på flera år, och mannen träffade jag för första gången.

Det mest positiva och kbt-artade i hela grejen var att jag lyckades vara "normal". Varken överpratig eller drygtyst, varken bitter eller fnitter. Fan vad nice jag var ikväll.

Kvar återstår ju faktumen:

Jag är fortfarande sjuk
Det går fortfarande åt helvete med allt
(har aldrig känt mig mindre inspirerad till nånting i hela mitt jävla liv)

MEN! Jag lyckades vara "normal". Så jävla bra.


Foto från -08

Är så sugen på att sjunga, upptäcka min röst igen och prova den på nya sätt.
Det är 3 dagar kvar till konserten och jag kan inte ta ett djupt andetag utan att få en hostattack.
Oroande som fan!
På ett sätt kanske det är bra att låta låtarna "vila" inför konserten. Har någon idé om att om man processar låtarna i huvudet och inte sjunger dem på några dagar så mognar låtarna och får nytt liv när det väl gäller.
Problemet är ju nu att jag inte har valt att processa låtarna i tystnad. Det är den här förbannade sjudomen som gör att jag måste hålla käft.

Det är nästan lite plågsamt att ens lyssna på musik. Jag lyssnar mycket på sådan musik som jag själv kan tänka mig sjunga och då blir det bara ännu mer frustrerande att inte få sjunga.

Äsch.
Ska vila och bli frisk till konserten.
God kväll.

Jag undrar vad det är som står i vägen för dig att berätta för mig om din nya.

Vill också tillägga att jag känner mig förbisedd och tagen för givet. Sitter och funderar över om det är jag som har gjort något fel? Jag tror det, det känns så , som att en dimma av irritation uppenbarar sig när jag säger och gör saker.
Det känns som att jag nu står lägre i rang: mina åsikter är inte av värde längre, snarare blir jag ett exempel på något barnsligt, oseriöst och löjligt. Det kan nog handla om en mognad och progression där jag inte hängt med. Ett ombyte som jag inte naturligt kan finna mig i. Där jag är ett lass på en kärra som inte orkar släpas.

Jag försöker att de det sakligt och utan att hamna i självömkan, försöker att värdera all information som kommer in på ämnet för att komma fram till en slutsats. Kommer att bli världens jobbigaste slutsats. Har redan fått en obehaglig försmak på den.

Fyfan vad otrevligt det är att vara sjuk. Och inte nog med att jag missade nationella provet igår så har jag blivit sjuk lagom till konserten. Den är nu på onsdag, och med tanke på hur jag hostar nu så vet jag fan inte om jag kommer att vara helt frisk till på onsdag.


Bild från februari.

Till råga på den här jävla sjukdomshistorien så verkar allt skita sig för mig just nu.
Låt mig avreagera mig:

1. Mitt projektarbete är åt helvete - Varför? Jo! För att jag har fått veta att det är högst osannolikt att jag kommer kunna plugga på folkhögskola direkt efter gymnasiet eftersom man inte får studielån förrän man är 20 år. Detta medför att jag helt har tappat inspirationen för mitt projekt som handlar om just folkhögskolor och INSPIRATION. Hur jävla inspirerande är det att få sina framtidsplaner dödade? Fy-helvetes-fan.

2. Imorgon ska jag och två klasskompisar intervjua en musiker klockan 15. Jag har varit hemma och sjuk den här veckan (utom två lektioner som jag närvarade på i tisdags) och har således inte kunnat prata med mina båda klasskompisar om att låna en kamera från skolan osv. Fick sms för några timmar sedan av en av mina gruppmedlemmar om att vi inte har lånat något kamera och då visade det sig att ingen av mina 2 gruppmedlemmar var kvar i skolan vid det tillfället. Den ene gruppmedlemmen föreslår att vi ska skjuta upp intervjun och jag kände bara "NEEEEJ VARFÖR MÅSTE JAG TA TAG I DET HÄR? JAG ÄR SJUK! JAG LIGGER OCH SOVER HELA DAGARNA!! JAG SNÖRVLAR OCH BEHÖVER VILA, INTE FIXA EN JÄVLA KAMERA".

Så nu vet jag ärligt talat inte hur det blir med den saken. Jag hoppas innerligt att det löser sig och att jag orkar komma på den här jävla intervjun. Borde inte göra det, jag är inte redo för att vara igång så länge! (Klarade knappt att gå till ICA idag)

3. Jag är så besviken på min skola. Och det är på flera plan. Jag är besviken och arg på att våra klasshandledare inte klarar av att informera oss om att vi ska på en obligatorisk utbildningsmässa imorgon, och att vi samtidigt har ett prov inplanerat den dagen (av samme lärare som skulle informera om mässan), samt en jätteviktig danslektion där vi ska slutföra dansnumret till konserten nästa vecka.
En annan sak är att vi inte har vår studieresa inplanerad och hur mycket vi elever än försöker ta upp och diskutera saken på handledartiden m.m. så får vi gå i uppförsbacke. Den ansvarige läraren (samme som skulle informera om den obligatoriska mässan, men som planerade in ett prov samma dag och informerade om mässan 2 dagar innan) är nästan otrevlig när han svarar på våra frågor och förslag. Vi får inget gehör, vi blir fördummade och allt är ostrukturerat.
Ibland är det kul att ha en flummig lärare som pratar om hur "ni som spelar gitarr är som klapprande strandkrabbor, och du som spelar fiol är som en havsörn som svävar över stranden", men 99% av fallen så skulle det vara så _JÄVLA_ skönt att få struktur och klarhet.

4. Jag vet inte hur jag ska klara av alla skolarbeten och projekt och prov och läxor. Fan.

Dag 01 – Om mig
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Ibland måste man bara få avreagera sig genom en rad groteska guterala ljud, för att sedan nöjt kunna konstatera att fyfan vad jag kan låta.

Skrev något väldigt trevligt och välskrivet om särskrivningar på 200 ord, men tog bort allt. För det jag egentligen vill säga är:

Jag sitter här med ett klottrigt word-dokument som egentligen ska vara ett tal till Nationella provet på onsdag, men som i nuläget mer liknar en bajskorv.

Jag har noll inspiration just nu, och har känt likadant hela veckan. (HATAR lov för övrigt, sommarlovet undantaget, för jag behöver rutiner och fasta tider, klarar inte av att gå upp på morgonen och göra det jag ska. Jag gör aldrig det jag ska på loven, hur mycket jag än försöker. Så det slutar med ångest. Har haft ett ångest-lov. Kul. JÄVLIGT JÄVLA ÄCKELKUL HAR DET VARIT. HORBULLE.)
Tillbaka till ämnet: lack of inspiration

Känner mig bara tvingad till att skriva det här förbaskade talet under det avskyvärda ämnet "Språkets makt och möjligheter". Nämen nääää? Vänta nu! Jag älskar ju språk? Men jag HATAR att skriva när jag inte vill, och jag hatar särskilt att skriva under en snäv tidspress utan inspiration och en uns ångest vilande över hela min gestalt och allt jag gör och säger.

För övrigt: Har varit på ryggbehandling idag igen. Fjärde tillfället idag. Nu känns ryggen brännande och lagom mörbultad. Är så glad för att jag får hjälp med min rygg. Blir rörd av tacksamhet till min vän Sauli som hjälper mig med min rygg.

Men ja det är väl det ända jag är glad över just nu.
Morgondagen: Skola (YEEES! RUTINER!), tandplågaren och valanalysgruppen.
Det blir en bra dag. I alla fall jämfört med de senaste 9 dagarna.

Det gamla vanliga gör sig påmint: ångesten satt i redan när jag vaknade imorse. Eller snarare när jag vaknade i eftermiddags. Trots att jag satt mobillarmet att ringa 10.00, 10.01, 10.02, 10.03 och 10.04 så vaknade jag inte förrän 14.20 när min pappas fru stormade in i mitt rum.

Börjar bli RIKTIGT allvarligt orolig över min hjärnas förhållningssätt till sömn, men kanske främst vaknad.
Det känns obehagligt och främmande, som att få en obehaglig kontakt med sitt undermedvetna, att inte kunna kontrollera sig när klockan ringer på morgonen, eller när mamma eller någon kommer in för att väcka mig.
Jag svarar till mamma i sömnen när hon försöker väcka mig, och stänger av åtskilliga larm på mobilen. Allt utan att minnas det i efterhand. Känns som att mitt undermedvetna inte städar upp efter sig utan låter mitt medvetna jag "komma på" det hela tiden.

I torsdags var jag, mamma och brodern ute i Stockholm för att bjuda mamma på middag. Jag hade varit i stan sen klockan halv elva den dagen (mamma hade släpat upp mig ur sängen tidigare på morgonen) och filmat för mitt kultur- och idéhistorieprojekt och hade bara sovit fem timmar den natten. Med andra ord var jag dödstrött när vi kom hem igen efter middagen. Klockan var halv nio och jag däckade i sängen klockan nio.

Innan jag somnade så hann jag tänka att "vad bra! då vaknar jag nog tidigt imorgon och kan få ut mycket av dagen!".
Men i helvete heller. Horkuksfittballäckel. Jag vaknar såklart efter klockan 14 och släpar mig upp ur sängen, hade kunnat sova några timmar till.

Vad fan är det med mig.
Snälla, bota mig. Snälla, snälla, snälla.
Jag vill inte sova mer.