coda;

Astrud Gilberto. Hennes sång (syftar främst på tidiga Astrud Gilberto) är så anspråkslös på något vis: den saknar nyanser och har ett konstant melankoliskt flöde, inga glissandon eller crescendon, bara en röst och ord som flödar. Med det sagt vill jag påpeka att det däremot finns en behaglig mjukhet och om man skrapar lite på ytan kan man höra känsla i sången också. Men då måste man lyssna noga.
I mitt tidiga lyssnande av jazz och bossa och hela den grenen av musikträdet så drogs jag mycket till hennes sätt att sjunga.
Idag känner jag dock att det inte tilltalar mig på samma sätt: jag föredrar fortfarande en jazzsång som är mer avskalad och "laid back", men Astrud Gilberto och hela det gänget som sögs in i "vi sjunger bara noterna vi läser"-trenden är liite för platt för mig.

Nu var det dock inte Astrud Gilbertos röst som detta inlägg skulle handla om.
Det skulle handla om hennes fripp.
När mitt hår växer ut lite mer kanske jag kör på en Astrud Gilberto-fripp.